Nu kommer en spännande novell alla kära läsare! Den här gången handlar det om Lisa,14 år som lever i det typiska vardagslivet i skolan. Där alla är indelade i gäng. Ett tjejgäng i skolan är kanske inte det snällaste tycker Lisa. Det är svårt att säga emot när man inte kan stå på egna ben. Man måste vara stark nog för att säga emot, men hur blir man stark när man bara har sig själv? - Ibland kan personer i närheten också påverka, även fast dom verkar osynliga.

---

Idag är det måndag, det betyder att det är ännu en skolvecka Lisa har framför sig.
Vissa kanske tycker det här är bara kul, att få träffa sina kompisar,gå på stan efter skolan, kolla in snygga killar i skolan. Men för Lisa är det här ett rent helvete. Och nej, jag överdriver inte. Det hade verkligen inte kunnat vara värre än att få se en måndag på almenackan. Även fast barn svälter i Afrika just nu så kan man ju ha det bättre här. Jag orkade inte se dom där idioterna i skolan igen, måste dom kommentera allt man gör? Varför måste dom göra det? Om dom nu skiter i mig, varför lägger dom då i vad jag gör?
Pling* Det vibbraherade på nattduksbordet. Jag tog upp mobilen och såg ett SMS från Bella. Bella var min kompis, eller ja nog min enda riktiga kompis iallafall. Hon stog alltid upp för en, peppade en i alla situationer.
Sa dom där kloka orden man alltid behöver höra. Och fanns där när man behövde det som mest. Varför finns det inte såna kompisar längre?

- Skyndar du dig Lisa? Bussen kommer ju bara om 3 minuter! Hörs en röst nere i köket, det är mamma som är lika stressad som vanligt. Lisa suckar och trippar ner med matteboken i famnen.
- Jag vet faktiskt själv när bussen går, mamma. Jag har åkt med den i 7 år nu så jag har nog lagt den tiden på hjärnan! Säger jag med ett ironiskt tonfall medans jag sätter på skorna.
- Jo, det är klart. Men efter 7 år tycker jag borde veta vilken tid man ska vara klar.
- Asså kan du inte bara vara tyst! Säger jag och smäller igen dörren. Den stängs, och jag känner mig lugn. Andas ut i den kalla,vassa luften. Allt är bara skit. Skit. Skit och skit. Jag märker plötsligt att bussen har kommit till min station och jag skakar ut mig mina tankar. Bussen är proppfull med massa klasskompisar, eller tja, kompisar och kompisar är dom väll inte. Snarare tvärtom. Kanske ovänner till och med.
Vad dom var visste inte Lisa, men något hon visste var att hålla sig så långt borta från dom som möjligt.
- Lisa! Hörs en snäsig röst långt bak i bussen. Jag blundar och låtsas inte höra dom, bara kollar rakt ut i fönstret. Miljön där ute kändes inte särskilt intressant, det mesta hon såg var bara massa smutsfläckar på rutan.
- Jahapp nu igonerar hon oss också! Men vem bryr sig om den tönten så struntsamma! Låter en yttligare röst långt bak i bussen. Ibland kändes det som att dom som har högre "status" satt längre bak i bussen, och dom gamla som egentligen inte brydde sig ett skit om vad dom satt, inklusive töntarna som bara räknades som överflödet.
Pfft! Sa jag lågt för mig själv och önskade att man kunde kapa sönder bussen att bakdelen åkte iväg. Åt ett helt annat håll.. flera tusen mil bort och sen få leva där i resten av deras liv. Men det blev ju inte som Lisa önskade, bussen var redan framme i skolan och det var bara att stå på sina egna ben igen. Höra orden från alla hörn och ändå lyckas att vara döv. Konsten att forsätta gå. Det är nog inte många som har, tänkte Lisa och blickade snabbt på dom som klassades som "coola". Egentligen har dom säkert osynliga kryckor, kryckor som hjälper dom forsätta gå och kasta skiten på andra.
Lisa hade inga kryckor, istället sjönk hon ihop och blev sämre och sämre. Tillslut dör jag väll, tänkte Lisa.
Det ringde in och första lektionen skulle bli avklarad. Hon gick mot skåpet, stoppa in nyckeln och vred om.
- Hej Lisa! Hördes en röst bakom skåpdörren. Jag var tvungen att stänga den lite för att se vem det var.
Där stog Ludvig med en likadan mattebok som Lisa. Hon log, och pustade samtidigt ut att det inte var någon med kryckor. Ludvig var en bra kille, en sådan som sket i andra och forsatt vara sig själv. Han behövde inga kryckor för att gå, det lärde han sig själv. En sån person borde Lisa också egentligen vara, då skulle hon slippa den här skiten.
- Hej! Sa jag och kollade på han. Hans fina, gyllenbruna ögon som gömde sig sådär "gulligt" bakom hans lockar.
- Ehm, ja. Sa han och skrattade lite. Har du tränat på tyskan? Sa han för att dölja hans min.
- Ja det har jag. Eller nja, sådär. Man skulle ju kunna bättre om man säger så. Sa jag och fnissade.
- Hehe ja det går ju alltid. Log han mot mig. Men.. forsatte han. Vi skulle ju kunna träna tillsamans hemma hos mig ikväll? För jag är väll inte heller sådär jättebra på det.
- Ja gärna!

Den där dåliga morgonen hade snabbt vänds sig till den bästa, kanske på länge. Jag visste att Ludvig var lite intresserad av mig men ändå kändes det alltid så meningslöst att bara tänka på att HAN kunde vara kär i MIG?
Nja, dom tankarna förträngde jag nog.
- Bra, då ses vi då. Ska vi säga klockan 5 hos mig? Sa han och bakade bakåt till hans klassrum.
- Ja, det blir bra. Sa jag och försökte dölja den bubblande glädjen inom mig. Jag gick in mot lektion och mötte Bella vid dörren. Jag log mot henne och ville berätta allt men jag insåg inte att det var rätt läge just nu.
Så jag satte mig vid ett bord,tyst. In genom dörren kom också tjejerna in och dom satte sig. Dom smaskade lite extra med tuggumit och slängde en blick till en. Vad vill dom en? Tänkte jag och ville gå fram och fråga dom men var inte tillräkligt stark för det så jag satt kvar.
- Okej, godmorgon allihopa! Sätt er på era platser tack. Bra. Okej, idag ska vi jobba med bråk och procent tal..
Lektionen var 1 och 30 minuter lång. Alldelles för lång tänkte Lisa och fingrade på pennan som var inte hade någon udd i huvudtaget.
"Asså, shit. Du skulle sett hur snygg han var!" "Asså gud jag dog typ..!" hördes röster från bordet bakom.
Jag suckade och ställde mig upp för att ta itu I-landsproblemet att vässa pennan. Jag satt in den i pennvässaren men råkade tappa pennan när min blick tittade bort. Pennan studsade ner på marken, rullade mot tjejernas bord.
NEJ. Tänkte jag, typiskt att just dom ska sitta där. Men det var bara att hämta den. Dom märker väll ändå inget i deras superintressanta diskution. Så jag kröp ner under deras bord utan att bli märkt. "MEN GUD!" Hördes en röst uppifrån bordet. Jag hoppade till och slog in huvudet i bordet. Ajj..
- Men vad gör du?! Sa en av tjejerna.
- Oj, nej, förlåt. Skulle bara hämta pennan. Sa jag och svalde en klump.
- Men eller hur, som vanligt ska du ljuga då. Gå och sätt dig och sluta tjuvlyssna på vad vi säger!
- Ja men, det var inte ..
- GÅ!
Jag blev röd och svalde ännu en klump. Fyfan för dom.. Det var ju inte mitt fel! Idioter! Orden forsade i mitt huvud och jag fick svårt att tänka på allt. Det var så mycket, jag orkade inte. Kan dom inte bara lägga av nångång och bara vara snälla.
- Hur gick det? Sa Bella och kollade på mig.
- Asså, Jag orkar inte. Sa jag och försökte hålla mina tårar.
- Sluta, det var inte ditt fel. Dom är störda hela högen! Det är absolut inte ditt fel, det är dom som inte är helt friska. Du skulle ju bara hämta din penna och dom blir sura och tror att du tjuvlyssnar? Herregud. Varför skulle du tjuvlyssna på deras eviga prat om alla "suuupersnygga killar dom möter"?!
- Ja,det har du rätt i. Men det går inte säga emot, det går inte. Sa jag och kollade bort.
- Du gör rätt att inte säga något heller, då är det du som är mogen. Sa bella och log mot mig.
- Tack. Sa jag och kramade henne. Lektionen var slut och jag var glad för det också.
När klockan var två slutade alla. Jag gick mot busshållsplatsen och väntade på bussen. Tjejerna stog där i busskuren och kollade på mig. En långvarig blick. Den såg inte särskilt god ut. Men vad förväntade jag mig?
Ett glatt "Hej Lisa!" och en snäll blick eller? Pfft. Nej, det får jag isåfall leta någon annanstans.

- Tja lisa! Hördes en röst plötsligt. Jag log, det var ju såklart Ludvig som stog där.
- Hej sa jag och blev genast gladare.
- Gud vad skönt att sluta skolan nu, vi skulle egentligen ha en jättelång Bild lektion men bildläraren var sjuk!
- Hehe,ja lyckosar. Det är ju alltid skönt att slippa såna där seglektioner!
- Mm! Oj, där är min buss men eh.. du vi syns sen ikväll då! Hejdå! Sa han och hoppade på bussen som rullade in på busshållsplatsen. Jag vinkade åt han och log.
- Jaså, du har alltså skaffat en pojkvänn. Sa en av tjejerna.
- Eh va? Nej det är bara en kompis.. Ludvig alltså. Det är nog inget emellan oss. Sa jag och oroade för varje ord jag sa. Det kändes som jag inte hade något rättighet att säga något. Nästan som allt jag sa var fel.
- Ja dom flesta säger ju så. Men ni passar ändå inte så bra ihop. Sa en av dom.
- Mm. Ja eller varför inte? Sa jag och blev lite förvånad.
- Han vill nog ha någon bättre än dig, du vet. Sa hon och log stelt. Nästa buss rullade in.
Men.. hejdå! Sa hon och dom andra två tjejerna följde efter. Själv, stog jag kvar där med en klump i halsen.
Vad dum jag är. Dom har ju rätt, vad tror jag egentligen om Ludvig? Att han skulle vara kär i mig? Åh vad dum jag är! Jag ville bara döda mig. Fy vad pinsamt. Jag kollade på klockan och såg att min buss kommer om en kvart, sist som vanligt. Bussbolaget går säkert efter status listan. Att dom coola får åka först och töntarna sist. Skulle inte förvåna mig om det var så. Tänkte jag och sparkade på en sten på marken.

- Du.. Hördes en röst bakom mig. Där satt en tjej av dom i tjejgruppen, Frida. Nej, jag orkar inte tänkte jag. Inga fler pikar här och där. Jag fattar jag duger inte, jag är en tönt! Tänkte jag och orkade inte svara.
- Alltså, Lisa. Ta inte åt dig.. Sa hon och la handen på min axel. Jag stannade till och kollade upp. Va? Vad sa hon egentligen? En av dom dumma tjejerna i gänget sa just ett SNÄLLT ord till Lisa?
- Va? Vadå. Eller jaha. Sa jag och visste inte vad jag skulle svara. Jag bara kollade på henne.
- Jo, det dom sa du vet. Alltså jag vet inte varför jag inte sa åt dom att sluta. Det går bara inte. Förlåt!
Jag tycker dom egentligen är jättedumma mot dig. Eller jo, det har jag väll också varit.. jag vill bara säga förlåt..
- Ja, jo. Det gör inget.. Sa jag och var lite chockad av orden hon sa.
- Jo, det gör visst nåt! Jag ser det på dig! Jag är egentligen emot sånt här, men när jag är i närheten av dom blir det bara så att man hänger med. Efteråt känner jag mig jättedum, jag orkar inte känna så.
- Eller så bra mår jag ju inte. Jag tycker att ni är ganska taskiga, men jag trodde bara jag skulle må dåligt av det här.. Sa jag och kollade på henne.
- Nej, det är inte bara du.. jag tror nog dom också inte mår bättre av det. Men jag vill bara att du ska veta det,
och förlåt verkligen. För allt vi har gjort mot dig som inte kännst bra. Jag tror föresten att du och Ludvig skulle passa jättebra ihop. Jag har sett hans blickar mot dig i korridoren..!
- Har du? Sa jag och lyste till.
- Ja. Faktiskt! Det är nog bara Sara som är lite avendsjuk på dig och Ludvig. Sa Frida.
- Jaha.. Sa jag och log. Bussen rullade in där vi stog. Det var min buss. Men jag kunde inte forsätta kolla på henne, allt det där hon sa till mig. Jag fattade det inte, det var liksom som en stor lättnad men ändå en förvåning.
- Amen, hejdå! Sa hon och kollade på mig och visade det första leendet till mig som verkade inte falskt.
- Hejdå! Sa jag och log tillbaks.
 
Jag gick in i bussen, satte mig i en stol och kollade fram. Log bara för mig själv och kände att hon hade lärt mig gå igen. Och hon hade tydligen också lärt sig gå av mig. Allt var bara så bra. Så härligt. Den bästa dagen på länge tänkte Lisa och längtade tills hon skulle få träffa Ludvig...

♥